Hanna Louise

Att misslyckas

Idag tänkte jag skriva om en händelse ur mitt liv som faktiskt förändrade mig något enormt. Jag skrev en hel del om det när jag var i det och även lite efteråt, men vill gärna skriva om det såhär i efterhand när jag kan se tillbaka på det med nya fräscha ögon. Jag misslyckades. Och inte bara det, jag blev av med min dröm och hade ingen aning om vart jag skulle. 

I hela mitt liv har jag haft mål som jag strävat efter och alltid haft en plan liksom. Jag visste vad jag ville bli och jag visste jag jag skulle plugga. Fast egentligen handlade det mest om att jag visste ATT jag skulle plugga. För mig var det en självklarhet att plugga vidare efter gymnasiet. Hade jag inte kommit in på någon utbildning efter studenten så hade käftsmällen förmodligen kommit redan då istället för tre år senare. 

Jag pluggade Produktdesign i Malmö, vilket var en väldigt rolig utbildning eftersom att man fick vara mycket kreativ och analysera saker och ting och sätta sig in intressanta ämnen. Jag har alltid klarat mig bra i skolan men har också pluggat hårt för det. Därför var det något som brast inuti mig när jag mitt sextonde skolår misslyckades med examensarbetet. Anledningarna till att jag misslyckades var många men de största anledningarna var att jag hade gett mig på något väldigt svårt och att jag fick helt värdelös handledning. Jag backade, gjorde om och blev sågad, backade gjorde om, blev sågad om och om igen. Det tog så himla hårt på mig att jag inte klarade det. Jag kände mig helt värdelös och hur mycket jag än slet med det så blev det ändå alltid ett steg fram och två tillbaka. 

I den vevan kände jag också att design inte var något jag ville hålla på med. Jag märkte hur vissa i klassen verkligen verkligen brann för det medans jag mest kände att det var något jag skulle göra för att jag tog det beslutet när jag var 17 år. Och ett sånt beslut kan man ju inte bara ändra, tänkte jag. Nu har jag ju gått den här utbildningen, vilket slöseri om jag nu inte ska arbeta med det! Panik. Och ångest.

Jag gjorde faktiskt färdigt exjobbet, lämnade in det och redovisade det ett år efter, men blev sågad även då. Så jag bestämde mig för att helt enkelt dumpa det. "Skam den som ger sig!" Ja men ge mig skam då, jag kan leva med skammen om jag bara får vara lycklig. Jag var så himla trött på att vara olycklig. Sen försökte jag snabbt hitta en annan dröm. För en dröm måste man ju ha, tänkte jag. Helt plötsligt var jag bombsäker på att restaurangbranschen var min grej och att jag skulle utbilda mig inom det men då sa mina kloka föräldrar stopp i backen och så var det med det. Tack och lov. 

Nu vet jag inte riktigt vad jag vill. Jag har ett jobb som jag trivs med, jag har snälla kollegor och jag får min lön. Jag tycker att det är så himla skönt att bara vara här just nu. Äntligen har jag liksom stannat upp lite i livet, slutat att rusa mot ett mål bara för att. Jag tänker att en vacker dag så vet jag vad jag vill, men det är inget jag måste jäkta med. Jag tycker att det är helt galet att man förväntas veta vad man vill när man är 15 år för att kunna välja gymnasieutbildning. 

Och alla misslyckas ibland och det är helt okej att göra det. Fan ta alla de människorna som hackar på en för att man misslyckats. De förstår nog helt enkelt inte, för de har kanske aldrig varit där själva. Jag tror att allt händer av en anledning. Mitt misslyckande har gjort mig starkare och gett mig väldigt mycket större perspektiv till livet. Jag kanske behövde faila för att inte råka fortsätta gå på den vägen hela livet ut och innerst inne vara missnöjd. Jag kanske behövde faila för att känna mig nöjd över att ha ett "vanligt jobb" ,tjäna pengar och i lugn och ro kunna fundera på vad jag vill göra i livet. Det är kanske är design ändå , vem vet?

Det känns lite som att jag snubblade precis innan övergångsstället, hade jag inte snubblat och istället fortsätt gå så hade jag kanske blivit påkörd av en bil. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas